Jag blir nästan chockad när jag ser hur jag utvecklats när det kommer till min fotografering.
Att gå från det här:
Till det här:
Ser mig själv se en ganska grov skillnad. Blir glad. Inser att det finns många utmaningar framöver att ta till mig däremot. Men jag kan nöja mig med det här om jag vill. Helt och hållet.
Och att kunna känna så betyder hela världen för mig.
(och ja, jag gillar generellt oftare bilder på personer av det andra könet då jag finner en skönhet i dom, om ni skulle undra)
Det är dumt att sitta och grubbla på saker för sig själv och att inte prata om det, men att prata kanske inte alltid är den bästa lösningen. Att skriva funkar nog minst lika bra när det kommer till att ventilera kring saker och ting. Det jag absolut behöver göra mest för tillfället. Saker kommer inte vara sig likt på ett tag nu, oroar jag mig.
Ingen nyhet att jag är ledsen över att min bästa vän åkte iväg idag för att studera i ett annat land i ett år. Jag är förstås jätteglad över chansen hon har fått och tror absolut att hon kommer ha helt otroligt roligt. Samtidigt känner jag mig sorgsen över att det som precis börjat utvecklas helt plötsligt måste ta en paus på ett år. Det kanske inte har synts utåt direkt, men finns det någon som jag har kunnat vända mig till de dagar allt har varit tungt och dagar då jag behövt bekräftelse så har det varit hon. Hon spelar extremt stor roll i mitt liv. Större än många andra nyckelpersoner. Det var nog därför min mamma blev lite chockad när jag ringde upp henne. Det tog fem sekunder (cirka två ord) innan tårarna flödade och telefonen dränktes av bölande.
Det kändes bra. Jag var rädd att tårarna inte skulle komma. Att mina känslor inte skulle vara genuina. Allting slutade med att jag skrev ett långt brev. Ett brev som innehöll många saker jag inte vågat säga på plats. Ett brev med löften, frågor och förhoppningar.
Dagarna har gått. Flyget har lyft. Kvar är jag, lätt förvirrad och osäker i hur allt ska sluta med många löften i ryggsäcken som ska uppfyllas. Vågar jag ta mig själv seriöst för en gångs skull utmanar jag mig själv och bevisar att jag kan bli något. Bli den där personen som jag faktiskt siktat på att vara. För att visa upp för henne att jag kan. Att jag är en viljestark person.
Tills dess räknar jag ner dagarna. En i taget. Likt fången i fängelset ristar in linjer i väggarna.
“Don’t cry because it’s over. Smile because it happened.” — Dr. Seuss
Presskonferenserna som de stora företagen håller varje E3 brukar alltid vara ett tillfälle då kommunikationskanaler helt plötsligt florerar med åsikter och hårda ord möter andra hårda ord. Världen splittras ännu en gång för en batalj i frågan om vilken plattform som är bäst och vad man ser mest fram emot.
Såklart att man inte är sent ute att hoppa in i striden.
Man får säga vad man vill, men antalet titlar som visades upp var inte direkt överväldigande från Microsofts sida. Jag tvekar inte på att Metal Gear Rising eller Gears of War 3 kommer bli helt fantastiska. Men samtidigt hade jag gärna velat se några nya titlar som vi inte hört om tidigare.
Project Natal fick ett bättre namn och blev Kinect. Det blev således även den del av Microsofts konferens som tog upp störst del och fick mest utrymme. Spel visades upp i dröser, bland annat så dök Forza upp. De två spelen som verkade mest intressanta verkade helt klara vara Dance Central från Harmonix samt roligt nog, Ubisofts träningsspel. Båda verkade utnyttja teknologin rätt bra, men är det stora titlar som kommer sälja? Hos casualpubliken lär det absolut få ett genombrott, om de som är casualgamers är redo att slänga upp de pengar som krävs för en Kinect.
Fast måste faktiskt få erkänna att Microsoft redan fått mig att slänga upp 360n på blocket för att köpa en Slim. Bra jobbat Microsoft.
Men det är just där det slutar. Kinect verkar vara en helt fantastisk teknologi, men spelen saknas för tillfället. Dessutom får jag svårt att se hur någon som har lite spelrum i sitt hem kan utnyttja det fullt ut. Jag uppskattar dock Kinect väldigt mycket som en bra alternativ kontrollösning i hemmet, om man använder sin 360 som multimediamaskin.
Det roliga är att Nintendo gjorde en helvändning från förra årets fiasko med massor av tillbehör och ointressanta nyheter med att leverera spel. Massor av spel. Men inte utan problem i mitt tycke. Varför? Många av de titlar vi fick se var spel som vi nästan hade sett förut. Nya Kirby verkade vara jättegulligt, men följde samma plattformsgrej som de tidigare hade gjort. Nya Donkey Kong Country var… Donkey Kong Country? Wii Party var ett förklätt Mario Party som inte direkt fick något bra intryck hos publiken. Nya Zelda såg lagomt ointressant ut och Wii Motion Plus-kontrollerna gjorde ingen särskilt imponerad.
Även Nintendo tog i med hårdhandskarna hårdvarumässigt och gav oss Nintendo 3DS. En konsol vars själva huvudfunktion inte riktigt gick att se genom internet, och tappade därför en rätt ordentlig mängd intresse. Den har visserligen bättre grafik och de spel som pratades om verkade intressanta (bl.a. ett Metal Gear som, om man tror nintendos pressbilder, ser riktigt bra ut!), men många frågor kvarstår. Framförallt är jag intresserad av lagringsmedia, men jag antar att mycket av de frågorna kommer svaras på inom kort.
Spel, spel, spel, Move, spel, Move, Move, spel. Fanns det så mycket mer att säga egentligen? Att Steam kommer till PS3 är ju helt fantastiskt, men vart var alla stora nyheter? Vart var de superexklusiva spelen som vi inte sett av hittills? Vi fick visserligen Twisted Metal, som såg rätt bra ut, men resten då? Killzone 3 i 3D om du har en TV som är 3D-kompatibel, men det kräver en plånbok på närmare 30k också.
Nej, Sony hade ett övervägande bra val. Och det var inte ens ett spel, utan en man.
Kevin Butler, vilken hjälte.
Årets presskonferenser får därför medelbetyg allihop. Ingen vinner, ingen förlorar. Jag går vidare med en axelryckning, och en 360 Slim när den väl når svenska butiker den 16:e juni.
Fick äntligen uppgradera kameran i dagarna. Vilket förstås har lett till ett nytt intresse i fotograferingen. Allt flyter på bra nu, nästan för bra. Vilket förstås gör mig glad. Jag njuter av att fotografera igen, och skäms inte över att visa vad jag har tagit.
Ett urval.
En månad har snart passerat sedan jag tog beslutet. Upplever mig själv som något bättre. Prioriteringar tidsmässigt har blivit enklare också, då skola och plugg får ta den tid den behöver ta. Men visst, ensamheten finns där ibland och den är nog mer påtaglig än tidigare. Vilket blir väldigt jobbigt för mig som hatar den ofantligt.
Nya tider, nya möjligheter. Har hunnit skaffa mig ett jobb på Max Hamburgare som restaurangbiträde. Första arbetshelgen passerade nyss och saker gicks om de skulle, dvs förvånansvärt bra. Några snedsteg möjligtvis, men det börjar likna något. Har hittat en ny människa som jag vill lära känna mer än någon annan just nu också, vilket känns grymt peppigt!
Utöver det ser jag fram emot att ta emot den nya kameran som mina föräldrar hjälper mig att skaffa. Ska delbetala min låtsaspappa varje månad. Det blev iaf en Nikon D90, så äntligen kan jag använda autofokus på 50mm. Och dessutom så får jag ju en filmfunktion på köpet! Pepp!
I övrigt sker inte så mycket. Räknar ner dagarna. Känner mig smått orolig och ledsen. Finns inte så mycket att göra åt saken utöver att hoppas på att vi får ta oss tid att ses. Förhoppningsvis.
Inse fakta.
Det du trodde var den perfekta kombinationen visade sig inte vara det.
Vänd dig om, titta bort och kolla inte dit igen. Säg hejdå och se vidare mot andra vägar. Försök leta fram det du verkligen vill ha, istället för att inbilla dig någon annan persons åsikt. För att fortsätta på det sättet du gör just nu funkar inte.
Hur du kunde vara så dum att du inbillade dig allt det här? Vad tjänade du på det i slutändan? Ett sätt att lura dig själv igen? Du påminner om någon jag kände för några år sedan, den där personen du lovat dig själv att inte vara. Ändå slutar det på det här viset.
Ge upp, ge upp, ge upp. Finns ingen idé i att fortsätta. Släpp taget. Ytterligare försök kommer bara göra dig ännu mer besviken. Det är sanning i sin renaste form.
Slutet på ett kapitel. Förhoppningsvis början på ett nytt.
Efter lång tid tog vi äntligen åt oss projektet att ta foton till LOOKBOOK åt Samantha, samtidigt som jag införskaffade mig ett stativ på MediaMarkt. Ett av de bästa köpen jag gjort på lång tid. Väl behövt var det iaf.
Bilderna blev enligt mig också skitbra! Jag är galet nöjd, och ser fram emot att ta fler bilder. Looken finner ni här (psst, hypea!) medan ni kan se bilderna här nedanför!
I övrigt har jag förälskat mig i Serah’s Theme från Final Fantasy XIII. Gråter nästan som en liten hjärtekrossad fjortonåring när jag hör den. Passar mig nog rätt bra.
“I’m sure my customers never think about it, but these snapshots are their little stands against the flow of Time. The shutter’s clicked, the flash goes off, and they’ve stopped Time, just for the blink of an eye. And if these pictures have anything important to say to future generations, it’s this: ‘I was here. I existed. I was young. I was happy, and someone cared enough about me in this world to take my picture.’”
Foto: Carl Oscar Aaro
